en stillhet gled in
smekte dina sinnen
viktlöst över brunnen
och dröjde sig kvar
djupet samlade sig
och kastade sig mot skyn
hamrande genom hela dig
och stillheten klövs
av den oro den stillat
av de blå hoppen
under ögonskymning
från lungspets till himmel
friden sökte åt öster
famlade efter solen
böjde sig mot väster
och blev bunden vid ett träkors
slogs i bidandets lås
av blåskälvande hopp
stilla men oblida under manteln
och var var du
som lät detta ske
Diktsamling "Existens"