Mats Waltré

Tribut till eleaten

hur ska man betrakta
och höra ett sant orakel
när allt vatten, allt bråte
har slungats igenom nerver
och den ursprungliga sägnen
försänkts i en djupt borrad brunn
om inte i ordet återbesökt
som om tankens spanande vägar
är en, bara en


förläggande en tilltro till sägnen
det sagda som sägs
att det till slut bara är är
bara är som kan få oss att tro
att något trovärdigt är
eftersom det som är är
och det som inte är inte kan bli
även om det mystiska steget
det mellan noll och ett
finns i min tanke


och är kan inte inte vara
och det som inte är kan inte vara
kan inte kännas
kan inte kunnas
kan inte tänkas


det som är kan inte börja
för då funnes något som vore
som inte är inte är och inte heller är
före det är som skulle ha begynt
så allt är
så allt är är
så skimrande är är absolut
utan början, utan slut


så olikt en linje
i ljus eller tyngd
en rörelse i tiden
i rummet
men inte i är


ur minnen ekade frågan
visst vore var
och ordets gång svarar
men endast i är
allt var var är
allt som var var i är
förra årets blomsteräng
har vissnat, förmultnat
är inte mer
men när den var så var den är
och är bara är


och frågan
finns det då något sen
ordet genmäler stilla
jo, i meningen
i är som var är i var
i är som är
i är som är i blir
men bara där


så det som var
är i är
drar en slöja över tiden
en ridå över en chimär
i det enda beständiga
den utgivande sången
i ett enda beständigt
ärats mjuka stigar
mot vars vara
rymden, det stora rummet
växer ifrån


men i är
och i är till är
som en punkt
men ändå inte
är orsak och ursprung
och egen nödvändighet
ändå ett helt
för vem vill höra om ett halvt är


så örat hör att är är allt
i vårt levnadsskepp
i rummet som går


och är som är sig själv
är så för det kan inte annat än vara
sig själv i skiktet nedom tiden
ett hjärtslag mitt i
evigt detsamma

om O (Tankar från jorden)