hur ska man betrakta och höra ett sant orakel när allt vatten, allt bråte har slungats igenom nerver och den ursprungliga sägnen försänkts i en djupt borrad brunn om inte i ordet återbesökt som om tankens spanande vägar är en, bara en förläggande en tilltro till sägnen det sagda som sägs att det till slut bara är är bara är som kan få oss att tro att något trovärdigt är eftersom det som är är och det som inte är inte kan bli även om det mystiska steget det mellan noll och ett finns i min tanke och är kan inte inte vara och det som inte är kan inte vara kan inte kännas kan inte kunnas kan inte tänkas det som är kan inte börja för då funnes något som vore som inte är inte är och inte heller är före det är som skulle ha begynt så allt är så allt är är så skimrande är är absolut utan början, utan slut så olikt en linje i ljus eller tyngd en rörelse i tiden i rummet men inte i är ur minnen ekade frågan visst vore var och ordets gång svarar men endast i är allt var var är allt som var var i är förra årets blomsteräng har vissnat, förmultnat är inte mer men när den var så var den är och är bara är och frågan finns det då något sen ordet genmäler stilla jo, i meningen i är som var är i var i är som är i är som är i blir men bara där så det som var är i är drar en slöja över tiden en ridå över en chimär i det enda beständiga den utgivande sången i ett enda beständigt ärats mjuka stigar mot vars vara rymden, det stora rummet växer ifrån men i är och i är till är som en punkt men ändå inte är orsak och ursprung och egen nödvändighet ändå ett helt för vem vill höra om ett halvt är så örat hör att är är allt i vårt levnadsskepp i rummet som går och är som är sig själv är så för det kan inte annat än vara sig själv i skiktet nedom tiden ett hjärtslag mitt i evigt detsamma
om O (Tankar från jorden)