Mats Waltré

Eva & Maria

(Eva)

Hennes ögon glittrade först men
skuggor av besvikelser skymde
Blicken fick betraktarens glans
Själen sig gömde


Känslor, hennes egendom, äger
Tankar, hennes egen dom, äger
Allt hon äger ska hon förlora
Lidandets födsel


Att förlora svider men frågar
”Vem är jag?” - lidandet rispar
fina spår i stelnande självbild
Oförlorbara


Allt vi äger ska vi förlora
utom själens innersta väsen,
viljan, släpper taget och skönjer
lidandets mening


Hon som gömde, glömde sig själv
bär i tysthet, utan att veta,
egendomar dömda att brista
Framtida skatter


Smärtan, vass, förblindande kväver
Skulder dova ihärdigt ropar
Varför, varför, svara mig varför?
Längtan är stor


(Maria)

Över sanden dansade kvinnan
solbelysta vågor lyser turkosa
Bakom henne fladdrar en drake
- utan att lyfta


Ögonen ler och dansen är glad
Sonen följer kvinnan och draken
- lyfter inte – påsken är skön och
rofylld är stunden


(Eva)

Allt man ser är speglade bilder
egna domar, virkade slöjor
Utan band kan vindarna vandra
Vänslas med själen

Banden brister, lidandet löser
Mer av klarhet, mindre sig själv
Tomma rum är kärl för en gåva
Tystnad som medel


Öppna rum där vindarna viskar
Bortom själv har kärlek en chans
Bränner, mildrar, älska är svårt men
kärleken lätt


Hennes ögon glittrade först men
öppenhetens mirakel alltid
nära är och vädjande naken
Bikten som löser


(Maria)

Alltid blott ett hjärtslag till döden
Alltid blott ett hjärtslag ifrån liv
Kvinnans ögon skimrande ser dig
Hjärtat ditt slår

Diktsamling "Sånger till Saknadens lov"