Du kommer att nå mörkret av din ande
eftersom din resa är på flykt
men en dag stannar du i vinden
och vinden stannar med dig
och blicken glider över öknen och bergen
och du ser att husen står där ändå
och att din flykt skapar sig själv
ej dig, ej skuggan bakom dig
och inte heller dig bakom skuggan
örnvingar slår med svepande slag
tinningar vibrerar, bröstkorg hävs
och ditt huvud böjs mot sandig jord
mot dina öppna händer över jorden
du kommer att nå mörkret av din ande
eftersom du så gärna vill leva
och där när du ser så förvandlas du
och när du inget ser tar du emot
och mästaren ger dig ett sandkorn
och nästa dag ännu ett, ännu ett
om du var redo för en liten lycka
skulle ökenmästaren kanske skicka
skulle en fjäder sakta singla
men alstrat sken väntar tålmodigt
att du ska träda fram fullt synlig
och när vingarna inte hörs
när andningen blir tung
skickas en trädlärka till din axel
och när vingarna hörs så tar du emot
ett sandkorn, ett sandkorn i taget
och låter blicken gå över öknen
och låter husen vara vad de är
och när du nådde din andes mörker
så hade det bleknat till stillsamt ljus
du kommer att nå mörkret av din ande
eftersom du så gärna vill leva
Diktsamling "Existens"