Det stora livets kittel sluter i
sitt sköte känslor, tankar, vilja, tro
På frid så följer ångestfyllda skri
i hopsnört bröst ett frö ska dö och gro
När stormens vindar blåser inuti
man undrar under ängslans vassa klo
vart vinden far, om viljan gör en fri
om vem som för, om vad som skänker ro
Och dimman över färden ligger tät
och tätnar efter färdens väg allt mer;
en obönhörlig nåd, ett kraftigt nät,
som ger och fångar upp den bön som ber.
”Lyssna, lyssna” viskar evig röst,
som växer till ett dån som sista tröst
Diktsamling "Vemodets Örter"