så skör som kärleken
är den som ger
den som tar emot
men
jag är i mitt jag
och försvinner med makten
parasiten växer
suger näring ur mig
men ju fattigare
när jag inget har att försvara
när maskerna har fallit
då jag klappar den tröstlöse
då
då säger hans ögon
nu är du lik mig
han kommer som en smekning
djupt inifrån
som ett varsel, en viskning
och jag håller honom i min famn
rädd att han ska dö i min vårdnad
i just denna skapade famn
för den yttersta gärningen
ur "om O"