i soligt sinne lät hon sig ledas
ut från sommarlunden
ordlös skepnad tog hennes hand
osäker hon var i stunden
höstskyar kastar skuggor
och ljusa ögon slocknar sakta
en tårlös kyla bränner
blek i domnat sommarleende
fel blir rätt blir vänner
frusen darrande hand
med gissat ljus gick hon ensam vilse
och sväljer sig i självcensur
där egenmakt kokar ödsligt öde
och salter lakas ur
Diktsamling "Existens"