Mats Waltré

Stämgaffeln

bortom palmbladens rasslande
i de byiga vindarna
bortom havsvågornas brytningar
vandrade sinnet inåt


i stillhet, i ljus
sökande utan ansträngning
så blev det klart
att hitom all saknad
är nu en port


vi visste ju
vi visste
att vi är vackra
och vi vet
att mjukt föra handen
åt höger
och släppa fram
utan hinnor eller slöjor
meningarnas mening


kärleksdofterna
vistas bredvid jorden
på andra sidan, i ett annat hus
där vårgrader och vind
får havsisen att brytas
och det var till
och det var för
till för att minnas
den oerhörda saknaden


av vad
av kärlek oförlöst
av ofullbordade verk
av gåvor icke givna


palmbladen rasslar
i himmelssvart tropisk natt
påminner om tiden


och om längtan att bli rätt
för trots all egen vilja
så visste vi
att det bästa är
att le, att klappa
att hjälpa, att förlåta


men vi glömde i vår strävan
och en kväll före sömnen
gråter din själ
inte mer, inget mer?
och om morgonen
så vaknar du
i vibrerande sträng
som för dig nära
vindlande glömlöst
till ett stilla stort
förnimmande
varför är vi till?
varför är du här?


inget annat än
fullkomlig fulländning
och jubel
så var det


inunder huden
sjunger lungornas djup
vi är här, men ja, beskär
men ja, beskär


ljumma kvällsvindar
smeker ögonbryn


för det var ändå så
att hjärtats slag
inte skulle skymmas
av dig eller mig


för ingen av oss
glömde, kunde glömma
att heligt är rätt
att ljus är gott


så döm inte
döm inte, döm inte
för domens dom
domens råa stenyta
dom efter dom tvinnar
nedåt
tyngande kätting
i gråtyngd gyttja
virvlar av egon


sanden, den fina sanden
följer foten
och varje korn har slipats
för min fot och nästa steg


men allt är begravet
under oss, under dig
under allt, under eget
och Job, vad förstod du?
sprang glädjen
oskyld från ditt hjärta


och saknaden föds i tomheten
i vemodets böljande ropande sång
där ve rider först
och saknaden sjunger i följet


vi älskar dig, o Gud
för vi har inget val
och vi älskar
för att livet är grönt


och vår kärlek
känner vi i saknad
av allt som inte är grönt
grönt, guldskimrande grönt


det var en tid
sa du
då ärlighet var fint
heder var rätt
löften var heliga
då kärlekens väsen
var att tjäna


och sedan vann
misstänksamheten
och rätten till att vinna
i rätten till döden
och lögnen blev en tjänare
en nödutgång, en tjänare
och glädjen slocknade
i det krampande skrattet
masker, osäkerheter
bekräftelsen
den förbannade


och ändå finns
ett korn av godhet
i det onda
i frånvaro
i hånet, stoltheten
”ser ni!”
den djupa längtan
att bevisa, att visa
men vad? vad?


att jag duger
att ha en plats
att jag har rätt
att finnas till
och grumligt är vattnet
när dyn har rörts
och du, vad vill du?


stämgaffeln slog mot dyn
och jag hörde inget

Diktsamling "Sånger till Saknadens lov"