och dammet som yrde om flickans fötter
på vägen längs halvökna vidder förtegna
och vinden som fångade dammet i virvlar
och former hos knotiga ensliga rötter
hon fogade samman i sånger egna
På Ipiras fält hon sjunger
I hastig ung kärlek Bahía hon lämnar
för Sao Paulo och mannen och ovisst öde
I miljoners myller Sandrinha blir född
men mannen han lämnar och livet som rämnar
Med stilla förtröstan och saktmod som stöd
en sång för Sandrinha hon sjunger
Med fylliga läppar och vemod som består
med brunsvarta lockar och ögon som brunnar
Ednalva är vacker, hon älskar sin dotter
Hos vänner hon möter den svenske Gunnar
de viska ”se mannen, din fägring förgår!”
På baren i Sao hon sjunger
och försommar byts mot en isande köld
till Sörmland och frostnupet undangömt hus
men dottern blev kvar och Gunnar är svår
Hon vaknar om natten med sönderklippt blus
och osäkerheten den gror som en böld
Ednalva har slutat att sjunga
men ödet förändrar som vinden i sanden
Sandrinha hon kommer och Gunnar försvinner
och drömmarna lever så härligt förgömda
När dottern är redo så klipper hon banden
för kärleken hoppas och söker och brinner
På vägen från Sörmland hon sjunger
Diktsamling "Sånger till Saknadens lov"