han knådades inte av lera
inte ens av stjärnstoft
ur tanken blev han till
blåst från en hand
skaparens like
så lik, så förvillande lik
så skön och vacker
men i hans innersta
brann återskenets eld
med trollstav i den ena handen
och förblindelse över ett öga
sa han
du gav mig värdighet
din värdighet
jag behåller den
för det var en gåva
inte ett lån
och himmelen rämnade
och sorgsen över att beklädda fötter
gick över det mjuka hjärtats fält
skådade skaparen in i sig själv
och försoningens väg
återföreningens väg
började med utsträckta händer
i skapelsens ögonblick
som en långsam eld
ett sakta emanerande
skapades kosmos
tiden och det växande rummet
stjärnor och krypande liv
för där fanns döden
den nödvändiga döden
som ett svar
att ingen får gå förlorad
en snitslad hemväg för de vilsna
för att leran måste fuktas
ur "om O"