Inbjuden, inbjuden, jag är inbjuden
till den högste, fylld av förväntan
betraktar ett rum som vilar i rymden
där nedanför till höger
ett svagt dunkelt avlångt rum
utan väggar, utan tak, utan synligt golv
och inget ljus utanför rummet
prästkappan skrider fram mot mässoffret
men det saknas ett altare
i rummet som vilar i rymden
utanför prästkappan ingenting
inga ärmar, kragen öppen och tom
men jag ser dem ändå
prästkappan styv och vid
omsluter dem båda
som ett gemensamt hus
men jag ser dem ändå
den unge prästens vänstra arm är stadig
den högste lutar sig hårt
krum, böjd och stegen vacklar
mässan fortskrider, tröttheten blir övermäktig
den yngre fyller i när orden inte kommer,
han bär och höjer den högstes armar
en budbärare kommer med budet
den högste vill se mig
så sitter han böjd framför mig
vi pratar, han frågar
ett samtal i glädje
så säger han
”Sänk dig ned så att jag kan se dig!”
sakta böjer jag mina knän
sänker mig ned
till dess jag möter hans blick
hans högra djupblå öga skimrar av ljus
blicken är klar, kontakt
jublet klingar av, mildras
en broders kärlek, stillsam frid
inget stort, inget komplicerat
och han säger enkelt
”Du har din dotters ögon”
och han träffar mig personligt
rakt, till det innersta, till mitt allra viktigaste
min dotter är mitt sår och jag förstår
att jag ska ha förtroende
att jag ska älska
sedan sjunker han ihop
manande mig
och jag tar honom i min famn
så liten, väger inte mycket
blir mindre, svagare, äldre för var stund
håller honom i mina händer
ett spädbarns skörhet
lealös, så svag
försvinner i mina händer
en stund till och han ska dö
dö i min vårdnad
jag tittar upp
kallar på den unge prästen
räcker över den högste
Diktsamling "Sånger till Saknadens lov"