Mats Waltré

Marianne Väster

det gnistrade över ordens sånger
i skrift, i möten, ett fåtal dagar
och sedan drog ett ovädersmoln in
det smutsiga vattnet föll längs berget
obevekligt, utan att stanna


Marianne skänker sig hel och hållen
med alla fibrer, kvinnlig värme
lysande vacker, leende sommar
ögonen glittrar, givmild, ljuvlig
ett bröllop är bokat till natten


och nu så börjar det som hade börjat
när hon var liten, innan hon föddes
för käckhet döljer renhetsängslan
hon tvagar och tvålar, tvättar och torkar
och rädslan den dränker sagan


men tiden går och mörkret väller
hon frågan får om hur dagen varit
kaos och satans överfördjävligt
men utan frågor kommer oron
jag är väl till belåtenhet


med plötslig gråt och hätska utbrott
och söner som skyggar med slagna blickar
med fördragna fönster år försvinner
och högar av ordning på golv begraver
två fötter vill inte vada


ett litet steg i taget hinner
smyger kontroll, segrar kontroll
hur att dölja och hur förställa
hur att lyda eller betvinga
så ensamt egensinnet är


det gnistrade över ordens sånger
i skrift, i möten, ett fåtal dagar
och sedan drog ett ovädersmoln in
det smutsiga vattnet föll längs berget
obevekligt, utan att stanna

Diktsamling "Existens"