det är inte eftermiddag
det är natt
och mitt hjärta blev lugnt
i sorgens ofrånkomlighet
i visshet om dess natur
om varats torra damm
om livets grumliga ljus
och ja, min sorg, du är här
jag hade så många barn
vita liljor på utlagd linneduk
men i min halvutslagna vilja
blev de aldrig vuxna
och vems fel var det
att mina händer inte gav frukt
för det är så
i varats damm på damm
i livets grumliga ljus
att tidslinjen
är ett radband av misslyckanden
en dekad av sorg
övergiven, hånad
behoven av upprättelse
av att straffa
mina byggstenar skrapades ihop
och med dem byggde jag mig en borg
en som jag får bära själv
och där i den dö från krampande hopp
mina larmande öron hör
och nyanserna i det dolda
slår med styva trumpinnar
mot ömma trumhinnor
piskar varats bleka damm
och sorgen sänker sina höljen
igenom tunna grådagsskyar
till ytan
till svarta sjöborrar
glittrande i turkosa vatten
och ja, där är ljus
Diktsvit "inte bara stenarna - utan den ljusa sanden också"