ett helt varv hade gått och sinnet var besatt
ett offerdjur till en avgud, långsamt brinnande
förtärande glädje, ätande sig själv
och frågorna hopar sig i svärm
varför jag, vad har jag gjort
har jag tjänat samman till allt detta
och ett stenansikte, uthugget i luften
betraktade och viskade ekande
du har det liv du förtjänar
och det rann i hans ådror
det att han i spegeln inget såg
vad har jag mer att förlora
och ur stenansiktets ristade mun
mullrande och orosbådande
en varning, bli rädd, var rädd, förstå
att dina egna ords magi manar fram
tvingar ting att skapas för dig
och svarta vingar slår mot pannan
och över kinden stelnar modet bort
men inte bara så, utan ock
över mina bekännande händer
i det ärliga erkännandets ritual
haspen lyfts från reglade dörrar
i biktens skådande mirakel
med försoningens jord under fötterna
synen nås av vidare ängar
vad har jag mer att förlora
allt och alla och mig själv
alla gåvor ännu inte återtagna
fyrtio tusen skäl att andas
och ikonen i det inre ögat säger
gå ner på knä och be
vänd upp din blick, vänd upp
sträck ut dina armar, öppna
stumt betraktande han orden
och med blicken inåtvänt ned
slog foten hårt mot tunga stenar
det gjorde ont när knäna slog i
vita vingar slog ett slag
och små små virvlar skänker sig
smeker mjukt och fjäderlätt
ingenting har hänt
och ändå sker det så
Diktsvit "inte bara stenarna - utan den ljusa sanden också")