Mats Waltré

För att släppa ut ljus

ännu ett lager har lättat
det började när jag lade mig fram
naken som ett övervintrat eklöv
den förtorkades bön för en ny dag
och en ängel smekte mitt hjärta
och så var tiden inte längre en fiende
och inte heller jag
så skönt att låta ögonen betrakta
fasader, segel, rykande kaffe
och efter sensommarens stilla vemod
ljuset, det sköna skarpa höstljuset
så exakt, kommer åter som en vän
och tacksamhet
och alla ansikten, själar på väg förbi
på genomresa i egna öden
vi alla i samma villkor
samma lagar, samma frågor
och jag lyfter blicken
för att släppa ut ljus

Diktsvit "inte bara stenarna - utan den ljusa sanden också"