Mina stjärnor
mina älskade stjärnor
vad ni har kostat
Vilande i rymden
glimrande starka
den ene stöder min fot
och den andra fångar jag i min hand
en som strålar särskilt
efter liemannens slag
är min stora kärlekssorg
men var och en
från den minsta rosa
till den mest gyllene
alla brinner de för mig
berättar vad jag kan lita på
och stjärnan bredvid
alldeles nära
är all den hårdhet
som var, men inte är
strör ljus över min väg
som de andra
fast med sin egen färg
försoningens förtrollande färg
mina älskade stjärnor
förunderligt är hur ni
skapades i fallet
skymdes av sorgens dova väggar
doldes i bitterhetens droppar
och varje liten tår
och allt som hörde till
fångades, skickades
till degeln för att brännas
stoft som skulle knådas
och ni tindrar i rymden
som är så svart
och bär mig emellan er
och mörkret är liksom inte där
mina älskade stjärnor
som jag fått betala
så underligt för
där mer var mindre
och när det var mycket
i saknadens tomhet
i kall mörk materia
i tystnad och stillhet
när silvret luttrades
över glödande kol
ja, då blev det glänsande rent
Jag klamrade mig fast i ett band
och mitt i livet klipptes bandet
som band mig vid mig själv
och det slog mig omilt
med sin lösa ände
utan att hitta
mig
Mitt i livet kom saknaden
mitt i livet kom sorgen
och över den gröna stigen
hängde ett svart djup
utan botten, utan ljus
och det bara var där
mellan mig och livet
Jag sprang mot djupet
men långt innan dess
slogs jag tillbaka
ramlade ned
före avgrunden
utan att se
ledbruten
utmattad
och då, just då
under en linneflik
såg jag i en vrå
i ett gömme
ett korn av mig själv
jag sov på saken
och vildögd sprang jag igen
och slogs till marken
av mörkret
igen
och över djupet svävade natten
och i sorgens dödssuck
viskade den
’varde ljus’
men inget hände
sorgen blev mest ett minne
hade gått av sitt pass
släppt sitt grepp
men i degelns magi
hade något hänt
en stjärna hade fötts
men ljuset
var fortfarande på resa
Universum höll på att födas
och tiden tog långa kliv
och när jag vände mig om
så såg jag inte längre
den mörka materien
En stjärna hade fötts
ett ljus som lyser i mörkret
Älskade stjärna
bland andra älskade
smeker min kind
glider längs min arm
ligger stilla i min hand
och jag såg aldrig
hur det hade hänt
och jag kunde sitta i bersån
under den ljusa
vilande sommardagen
vid det vita bordet
och tala med en främmande
och lyssna
och se de vackra stjärnorna
och förstå
att livet har sin väg
Diktsamling "Sånger till Saknadens lov"