Vota X - Konstantin och Sol Invictus
Kapitel 1: Banketten
Det var en ovanligt kall februaridag år 306 och en stadig västlig vind från Marmarasjön blev än kallare när den ökade styrkan mot höjden där palatset i Nikomedia låg. Under tretton prövande år hade kejsarna hållit Konstantin som gisslan, först under Diocletianus och nu under det senaste året av den allt mer oberäknelige Galerius.
När Konstantin kom in på det öppna torget framför Galerius residens var det så pass sent på dagen att solen bara nådde ned mot de tre portarna på andra sidan av det avlånga torget. I övrigt låg allt i skugga. En vakt gick sin rond för att tända facklor och oljelampor. Konstantin gick över torget mot den vänstra pelargången. Där, bakom en pelare, väntade Ablavius på honom. Konstantin talade lågt.
- Ablavius min vän, har du allt i ordning?
- Ja, denna gång, liksom alla tidigare gånger.
- Bra, då får vi se. Konstantin hade redan blicken fäst framåt, men innan han fortsatte vände han sig åter till Ablavius och sa,
- Timglaset håller på att rinna ut. Om jag inte snart får återförenas med min far kommer jag att dö här.
De två skildes och försvann raskt åt varsitt håll. I slutet av pelargången gick Konstantin upp för ett par trappsteg och klev sedan in genom den vänstra porten, som en vakt höll upp för honom. Vid den festvåning som Galerius brukade använda för sina vardagliga och mindre kvällsbanketter stod ännu ett par vakter. En tjänare öppnade dörren och en lukt av instängdhet och kött slog emot honom.
Bankettsalen var stor. Alla sidor var lika långa, omkring tjugo meter. Diocletianus hade låtit renovera palatset och bygga ut det några år tidigare. Väggar och golv gnistrade av vit, gul och röd marmor, som var lagd i stor fyrkantig mosaik. Den dörr som hade öppnats för Konstantin var själva huvudingången. Det första han såg tvärsöver salen var en stor, nästan svart staty av Jupiter omgiven av fyra kraftiga pelare i rödspräcklig marmor.
Ceremonimästaren annonserade med hög röst ”Tribunen Konstantin!”. Denna annonsering riktade sig i Konstantins fall till ingen speciell eftersom han var först, frånsett ett dussin vakter från livgardet. Ceremonimästaren visade Konstantin till hans plats, den längst ut på den korta soffan närmast dörren. Visserligen brukade Konstantin tilldelas en plats efter en låg rangordning, men att han ikväll, när hela den kejserliga eliten i Nikomedia skulle samlas, hade fått den mest oansenliga platsen betydde något. Där fanns en symbolik, och Konstantin lade sig tillrätta med sina sinnen än mer alerta.
Längs väggarna till vänster och till höger fanns flera mindre dörrar. Ena halvan av salen, den till vänster, var ämnad för själva middagen. Den var möblerad med en lång soffa längs hela väggen och två kortare soffor på sidorna, till skillnad från modet med bågformade soffor som hade slagit igenom i Rom. Mellan sofforna fanns flera låga bord. Den andra halvan av golvet var tom. Den delen var ämnad för underhållning och det markerades med att den var försänkt med ett par trappsteg som gick tvärs igenom hela salen. Längs alla väggar lyste många lampor.
Konstantin, omväxlande upptagen av många tankar och skärpta sinnen, hade inte legat lång stund förrän ceremonimästaren annonserade Severianus ankomst. Han placerades på andra sidan av den korta soffa där Konstantin låg. Severianus var Severus son och ännu bara en pojke. Han var på samma sätt som Konstantin i praktiken gisslan vid Galerius hov. Konstantin hälsade med en nick. Därefter anlände middagsgästerna tätt efter varandra. Licinius, som var lite äldre än Konstantin och som hade utmärkt sig i kriget med perserna, placerades bredvid Severianus. En ung officer vid namn Valens placerades mellan Konstantin och Licinius. Därefter var den korta soffan fullsatt. Ingen av dem sade något. Servitörer for runt och placerade framför gästerna deras personliga bestick; servetter, tandpetare, knivar och skålar för att samla upp vattnet som tjänare sköljde gästernas händer med.
Drygt tjugo år tidigare, efter en lång period av oro och då Romarriket hotades av upplösning, hade en lugn och beslutsam man med genomträngande blick blivit utropad till kejsare av ett krigsråd i Kalcedon, inte långt ifrån Nikomedia. Det var Diocletianus. Där fanns en man som hette Aper, som skulle dömas för sitt ansvar i mordet på den förre kejsarens son. När krigsrådet hade utropat Diocletianus till kejsare beordrade denne att Aper skulle föras fram. När Aper, som betyder vildsvin, i bojor fördes fram reste sig Diocletianus, drog sitt svärd och stötte det i Apers bröstkorg. En Druidprästinna hade en gång siat att han skulle bli kejsare den dag han fällde ett vildsvin.
Diocletianus, som inte hade några söner, införde ett nytt styrelseskick. Bredvid sig utsåg han en krigskamrat, Maximianus, till medkejsare. Dessa två titulerades med den kejserliga titeln Augustus. Efter ytterligare ett antal år beslutade Diocletianus att de två kejsarna skulle ha varsin underordnad kejsare, som skulle tituleras Caesar. Den som då utnämndes till Diocletianus Caesar var general Galerius. Maximianus fick som sin Caesar Konstantins far, Konstantius, som också kallades Klorus eftersom hans hy var osedvanligt blek. Maximianus styrde över västra delen av riket och Diocletianus styrde över östra delen. Gradvis återskapade Diocletianus med hjälp av denna fyrhövdade kejsarskara lugn och ordning i Romarriket. Revolterna i Gallien, Britannien, Mauretanien och Egypten slogs ned, barbarerna längs Rhen och Donau slogs tillbaka och perserna besegrades på ett för dem förödmjukande sätt.
Men det hade funnits ett par villkor för att Konstantius skulle kunna bli utnämnd till Caesar. Han skulle gifta sig med Theodora, Maximianus äldsta dotter. Därför blev han tvungen att skilja sig från sin ungdoms kärlek Helena som var Konstantins mor. Helena skickades omedelbart tillbaka till sin födelsestad Drepanum för att aldrig mer få återse Konstantius. Det andra villkoret, som var det lättaste att uppfylla, var att anta namnet Herkules för att hedra Maximianus. Det tredje villkoret och det tyngsta var att han blev tvungen att lämna sin ende son Konstantin i Diocletianus händer. Alltsedan sin fars utnämning hade Konstantin alltså levt som gisslan, antingen under olika krigskampanjer eller i Nikomedia.
Banketten väntade på Galerius. Men dessförinnan anlände Caesar Maximinus, som bakom ryggen också kallades Daza, med sin familj och en gäst. Maximinus hade sandaler med metallförstärkning vid tårna. Han hade funnit dem praktiska när han behövde bestraffa sin personal eller någon av sina slavar. Eftersom han var en kraftfull man, tung och stark och spänstig, ekade det hårt i salen när han med sitt följe gick tvärs över den för att ordna sig tillrätta vid den andra korta soffan. Maximinus hade ett satt och något fyrkantigt ansikte, men det var hans stora skarpa ögon och hans långa och dramatiskt vinklade ögonbryn, som gjorde många människor osäkra och rädda redan innan de hade lärt känna honom. Maximinus kraftfulla gestalt kontrasterade starkt mot hans följe. Strax efter honom kom hans hustru. Hon var lite längre än sin man och hon hade ett uppsvullet och ograciöst utseende. Bredvid henne tultade deras drygt ett år gamle son, Maximus, och strax bakom dem bar en amma på deras dotter. Hustrun och amman slog sig ned på ömse sidor om Maximinus. Det som alla visste, och som Maximinus själv var starkt medveten om, var att Galerius var hans morbror. Det gjorde att Maximinus tog sig friheter och det gjorde att Galerius trodde sig ha kontroll.
Nu förflöt ytterligare en stund i väntan på Galerius. Maximinus hälsade på sina soldatkollegor på andra sidan rummet men ägnade sig sedan åt att bullrigt skämta med sin dotters amma. Licinius noterade att han placerats vid samma soffa som Konstantin och Severianus, de överblivnas, förbigångnas och omyndigas soffa. Licinius hade en generals utseende. Disciplinerat, fast, skarpt, moget, en lång rak näsa och kortklippt hår. Hans ansikte gav intryck av att ha blivit hugget direkt ur ett marmorblock. Hans koncentrerade blick förstärkte intrycket. Han vände sig mot Konstantin, som också han hade en krigares fysionomi, bred och stark och med en lugn utstrålning. Men till skillnad från Licinius var hans anletsdrag öppna. Det som mest utmärkte Konstantin, förutom hans resoluta utstrålning, var hans kraftfulla haka med en djup grop mitt i och hans stora, något utstående ögon. Hans hy var nästan lika ljus som faderns, men mer rödaktig. Hans ögon var också ovanligt ljusa. När han betraktade en människa, så hade han ofta ett drag av den lugna mildhet i blicken som kor ibland har. Konstantin vände sig också mot Licinius och mötte dennes blick under ett par sekunder. Den skarpa koncentrerade blicken och den öppna ljusa blicken mätte varandra och ingen av dem kunde läsa vad den andre tänkte.
I fem år hade det nu rått lugn i riket. Och för ett år sedan hade Diocletianus genomfört något som man aldrig förr hade hört talas om, han hade abdikerat. Det var överenskommit att både Diocletianus och Maximianus skulle avsäga sig sina kejsarvärdigheter under samma dag. Deras båda hjälpkejsare skulle då samtidigt upphöjas till Augustus och två nya Caesar skulle utses. Vid en ceremoni på en höjd några kilometer utanför Nikomedia fanns en pelare med en staty av Jupiter. Det var samma plats där Galerius tidigare hade mottagit purpurmanteln när han blev Caesar. Invid pelaren och inför en armétrupp och representanter från andra legioner höll Diocletianus ett kort och känslosamt avskedstal och annonserade sedan vilka som skulle bli Caesar. Mångas ögon var riktade mot Konstantin eftersom han var son till Konstantius, som denna samma dag i Milano blev upphöjd till Augustus under en ceremoni då Maximianus abdikerade. Men istället utropade Diocletianus ”Nya Caesar är Severus och Maximinus”. Galerius gick fram, föste Konstantin åt sidan och drog fram Maximinus, så att alla skulle se. Ett mummel uppstod bland de församlade, men det avbröts när Diocletianus med en gest återtog uppmärksamheten. Han tog av sig purpurmanteln, räckte över den till en officer och steg sedan ned från den tron man hade uppfört vid pelaren. Under tystnad gick Diocletianus ned från höjden och satte sig i en vagn. Utan att stanna i Nikomedia fortsatte Diocletianus sedan, via Thrakien och Moesien, till sitt palats i Aspalatos. Galerius var nu den som ytterst bestämde.
Smällen när ceremonimästaren stötte sin stav i marmorgolvet ljöd igenom salen och annonserade Galerius ankomst.
- Kejsare Caesar Galerius Valerius Maximinus, Den obesegrade, Augustus, Pontifex Maximus, Germanernas besegrare, Egyptiernas besegrare, Thebanernas besegrare, fyra gånger Sarmaternas besegrare, Persernas besegrare, fem gånger Karpaternas besegrare, sex gånger Armeniernas besegrare, Medernas besegrare, Adiabenernas besegrare, folkets Tribun för femtonde gången, kejsare för fjortonde gången, Konsul för sjätte gången, Landsfader, Prokonsul.
Därmed gjorde Galerius följe entré, men inte han själv. Först kom Valeria, hans hustru, och bredvid henne deras son, eller åtminstone Galerius son, Candidianus. Strax bakom dem Romula, Galerius mor, om vilken sades, om än inte högt, att hon var född bortom Donau och med detta menades att hon var lika primitiv som en got eller sarmat. Efter dem kom Mygdonius, som få ville ha att göra med eftersom han var ansvarig för underrättelseväsendet. Ceremonimästaren fick brått att visa alla till sina platser, och när alla hade lagt sig ned så gick han bort till entrén, vände sig om mot dem och stötte hastigt till med sin stav ännu en gång.
Det blev helt tyst i salen. Galerius, lång, stor, fet, och med en rejäl dubbelhaka, visade sig tillsammans med ytterligare sex livgardessoldater. Han gick sakta över golvet, nickade först åt höger mot Maximinus och sedan åt vänster mot Licinius. Just när han skulle vrida sig ännu något mer mot Konstantin så vinglade han till, och istället för att hälsa på Konstantin försökte han kontrollera sin ostadiga gång på väg mot sin plats vid mitten av den långa soffan. Soldaterna ställde sig på vakt längs väggen bakom honom.
Galerius höjde handen för att hälsa alla välkomna. När han sänkte handen skyndade servitörer fram och serverade i en hast den första rätten och strax också rikligt med vin och vatten. När alla hade smakat kom de tillbaka och dukade upp den ena rätten efter den andra. Galerius ville ha så mycket som möjligt på borden. Han tyckte inte om de utstuderade rätter som många romare annars såg fram emot. Han ville ha enkelt tillredda rätter av hjort, fågel, svin och ägg. Men med vinet var han noggrann, han försäkrade sig om att det skulle finnas vin från ön Chios på bordet, åtminstone för hans eget bruk. Måltiden hade precis börjat och vinet hade ännu inte hunnit göra verkan då Konstantin anhöll om att få tala.
- Min far, kejsar Konstantius, har skickat en begäran till dig, kejsar Galerius, om att jag ska bistå honom i Gallien.
Allas blickar riktades mot Galerius efter Konstantins rättframma framställan. Det blev återigen tyst i salen.
Galerius svarade inte genast, men tittade sedan upp mot Konstantin. Hans påsar under ögonen var tunga vilket gjorde att man mest såg hans rödsprängda ögonvitor, men han drog på munnen.
- Hm, jag har hört att han är sjuk, din far. Jag vet att det finns tankar på att efterträda honom.
- Detta är inte de skäl jag känner till. Vad jag vet är han frisk, han är ju i sina bästa år, precis som kejsar Galerius. Det han skrivit till mig är att det håller på att öppnas upp två fronter i hans område, dels mot pikterna i norra Britannien och dels mot bructerer vid Rhenfronten. Han hälsar också att han haft brevväxling med Severus om saken, men att Severus berättat att det är oroligt i Rom, att missnöjet med skattefrågorna i Italien håller på att växa i styrka, och att det är Rom han måste prioritera. Själv har jag inga andra tankar än att fullgöra de plikter som Tribunskapet skänker mig.
Galerius bytte en blick med Mygdonius som nickade till svar. Konstantius problem var äkta och därmed var det också ett problem för Galerius. Men Galerius fortsatte likväl på sin inslagna linje och upprepade återigen,
- Jag vet att det finns tankar på att efterträda kejsar Konstantius.
Galerius hade inte bekräftat att det fanns en begäran från hans far. Konstantin förblev tyst, nu kunde han bara avvakta. Galerius hade satt sig upp,
- Vad tänker du om Licinius kvaliteter, Konstantin?
Utan att tveka svarade Konstantin,
- Jag har ridit med honom mot perserna. Han tillhör de bästa bland män.
- Duglig nog att bli en Caesar eller Augustus?
- Om framtiden vet bara gudarna.
- Jag frågade inte om framtiden. Är han duglig nog, Konstantin?
- Ja, han är duglig nog.
- Bra, då är den frågan avgjord.
- Och Candidianus, är han duglig nog?
- Ja, mer än duglig, svarade Konstantin.
- Bra, då är också den frågan avgjord.
Galerius la sig återigen tillrätta och signalerade därmed att middagen skulle fortsätta. Man åt och man drack. Maximinus utmärkte sig som vanligt med att vara den ende som inte spädde vinet med vatten. Efter en god stund, då faten med de olika rätterna stått orörda ett tag, dukade servitörerna av bordet, sopade rent och kom sedan in med nya fat med frukter och mera vin. Vinet hade gjort sin verkan. Det var en rusig stämning runt bordet och ett visst mått av munterhet hade infunnit sig. Galerius klappade med händerna och bjöd därmed om tystnad och uppmärksamhet.
- Vår käre Mygdonius här, Galerius pekade med sin högra hand på mannen som låg längst bort, han har utformat kvällens underhållning.
Servitörerna hade försvunnit. Ceremonimästaren slog två slag med sin stav i golvet. Då öppnades en dörr på andra sidan av den del av salen som var försänkt och helt omöblerad. Två nakna män beledsagade av fyra vakter kom in genom dörren. Den ene mannen var kortväxt, hade mörkt hår och var medelålders. Den andre var av medellängd, betydligt yngre och hade ojämna och djupt mejslade anletsdrag. De fördes fram till mitten av den tomma delen av salen, och där lade de sig raklånga med ansiktena mot golvet och i Galerius riktning för att visa kejsaren sin vördnad. När de återigen stod upp kunde alla se att man på den korte mannen hade målat ”Kristus” över bröstet och på den andre ”Herkules”. Den yngre av dem tittade hånfullt ned på sin medfånge. Den första tanke som flera av middagsgästerna fick var att Herkules och Kristus skulle gå ett envig med varandra.
Nästan på dagen tre år tidigare hade Diocletianus påbjudit i ett dekret att alla kristna skulle offra till giltiga gudar. Därmed hade hårda förföljelser mot de kristna tagit sin början. I östra delen av riket, där Galerius hade makten, pågick förföljelserna fortfarande med obruten styrka. Många menade att det var Galerius som var den egentliga arkitekten och att han övertalat Diocletianus att intensifiera sin politik för att åstadkomma enhet i riket. För sina hårdare begränsningar för de kristna vann Diocletianus respekt från ett håll och rädsla från ett annat. Men det var inte bara de kristna som hade utsatts. När de yttre fienderna till riket hade kuvats hade han skyndat att ta tag i en rad andra problem som hotade rikets stabilitet. Han hade börjat med att i ett dekret påbjuda att ledare för anhängarna till den persiske läromästaren Manes, de som gick under benämningen manikeister, att de alla skulle brännas tillsammans med sina skrifter. Strax därefter bestämde han att alla kristna i armén antingen skulle offra till giltiga gudar eller få avsked. Och till sist hade turen kommit till resten av de kristna.
Den man som hade ”Kristus” målat på sig var en präst från den närbelägna staden Nicea. Han hade vägrat att utlämna de kristnas heliga skrift. Den större fången med de grova anletsdragen var en slav från det bageri som försörjde palatset med bröd. Han hade ertappats med att stjäla. Nu stod de två fångarna bredvid varandra och väntade på fortsättningen.
Galerius tog fram ett silvermynt, vars ena sida han själv prydde. På den andra fanns gudinnan Fortuna. Han höll upp myntet, vände sig mot sin unge son Candidianus och frågade,
- Vem ska ha min sida av myntet, Herkules eller Kristus?
- Har inte Fortuna med bröd att göra, far?
- Jo.
- Då måste det väl bli ”Kristus” som ska ha din sida?
Därefter singlade Galerius myntet och lät det ramla ned på bordet. Allas ögon följde uppmärksamt myntet när det snurrade. Till sist la det sig stilla. Galerius nickade mot sonen, som lutade sig fram och ropade till sin far,
- Det är Fortuna!
En av vakterna tog då fram en kätting med fotboja från en försänkning i golvet och fäste bojan runt fotleden på ”Herkules”. Slaven från bageriet log inte längre utan såg sig oroligt omkring undrande vad som skulle hända här näst. ”Kristus” leddes iväg och fästes med en annan fotboja nära ett hörn av salen.
Längst bak öppnades en bredare dörr och in rullades en björn i en liten bur. Så liten att björnen inte kunde vända sig. Den riste och brummade och slog sitt huvud mot burens sidor. Middagsgästerna hoppade till. Hos Romula, Galerius mor, tändes ögonen av lystnad. De andra kvinnorna slog ned sina ögon. Buren rullades fram och vändes så att buröppningen endast var ett par meter från ”Herkules”. Då såg Konstantin att det hängde en skylt på utsidan av buren. På skylten stod med stora bokstäver ”Jupiter”.
När Diocletianus och Maximianus hade delat på kejsarskapet över Romarriket hade de också kommit överens om, eller snarare hade Diocletianus kommit överens åt dem, att kejsarna i öst skulle tituleras med Jupiter och att kejsarna i väst skulle tituleras med Herkules. Även om kejsarna i en formell mening var likvärdiga, så visste alla att Diocletianus var den främste. Då Jupiter räknades som den främsta guden, så fick dessa titlar representera den faktiska skillnaden dem emellan.
Konstantin förstod att han nu hade fått svar på sin undran över faderns begäran om hans resa skulle beviljas. Maskineriet var i full gång och Jupiter skulle segra.
Vakterna arbetade nu på att montera en hög järnbur utan tak, inneslutande både ”Herkules” och björnen. Det tog en ganska lång stund och slaven, förstelnad av skräck, hade mist färgen och såg sjukligt blek ut. Till slut var arrangemanget klart, väggarna hade förankrats i golvet och björnens bur hade fästs i ett hörn av den stora buren. Vakterna tände ett par facklor och drog sig sedan tillbaka. Kvar stod en ensam vakt med ett spett nedstucket i en järnhink till hälften fylld med glödande kol. Han tog upp spettet och rände det in i baken på björnen som vrålade av smärta. En doft av bränt kött spred sig över salen. Han upprepade proceduren en gång till och lyfte sedan med hjälp av en trästav upp haken som höll ihop björnburens framsida. Sedan gick allt fort. Björnen sprängde ut ur buren, tvärstannade, fäste blicken på slaven och kastade sig med öppen käft emot denne. Slaven kastade sig åt sidan och ifrån björnen, men då kättingen höll kvar hans ben så slöt sig björnens käftar runt hans vad och ljudet av ben som knäcktes hördes som ett snäpp rakt över salen. Mannen skrek och björnen kastade sig över honom igen. Samma sak upprepades. Björnen fick tag på vaden och kastade sitt byte bakåt, men då kättingen höll emot slets vaden nästan itu. Björnen kastade sitt byte ännu en gång, och denna gång slets mannen isär. Kvar i fotbojan fanns hans fot och en del av vaden. Slaven hoppade bort på ett ben, blodet sprutade och Galerius skrattade högt och ljudligt. Romula klappade händerna, och björnen kastade sig på nytt över slaven och slet av hans strupe. Ännu mer blod och så blev det plötsligt tyst när björnen la sig ned och började tugga.
Galerius som nästan hade slutat att skratta, började skratta igen så att han kiknade. Han satte sig upp och den ena skrattsalvan efter den andra avlöste varandra. Tårar rullade från hans ögon. Alla tittade nu på Galerius, som försökte säga något, men då började han att skratta igen. Han pekade på prästen som nu skälvande stod i sin egen avföring borta i hörnet av salen. Så vände han sig mot Konstantin och sa med pipig stämma samtidigt som han gjorde tummen upp,
- Där har du ditt respass, Konstantin!
Konstantin ställde sig omgående upp och svarade.
- Jag högaktar dig och jag hälsar dig, kejsar Galerius Valerius Maximinus, Landsfader, du är en man vars ord är lag. Och med detta drog han fram en liten skriftrulle från sin klädnad och fortsatte,
- Jag har här ett respass som jag ber att få överlämna till dig, så att det ska få den fulla giltigheten efter dina ord.
Konstantin kallade på ceremonimästaren och räckte över det hoprullade arket. Ceremonimästaren bar över det till Galerius som, utan att titta på det, med en bister min gav det vidare till Mygdonius. Denne försvann ut och kom tillbaka efter en kort stund och räckte över respasset till Konstantin, som återigen tog till orda,
- Jag högaktar dig och jag tackar dig, kejsar Galerius Valerius Maximinus, Den obesegrade, Lagens herre.
I hörnet stod prästen fortfarande kvar i sitt elände. Galerius tittade bort mot honom och sa,
- Låt även denne få en dags frist. För bort honom.
Banketten var över för denna kväll. Gästerna lämnade salen. Galerius gjorde klart att han ville fortsätta kvällen, men nu bara med Maximinus och Mygdonius. Efter allt vin och skratt hade berusningens tunga sida tagit honom. När Konstantin skulle lämna bankettsalen vände han sig av respekt mot Galerius, som höjde handen för att Konstantin skulle dröja ett ögonblick. Med sluddrig röst, men med ett tydligt budskap, sa han till Konstantin,
- Konstantin, min Tribun, jag har satt din mor, Helena, och din son Crispus under bevakning i Drepanum.
Konstantin bugade och försvann ut genom dörren.